Made Of A Dream

Det är fascinerande det här med bloggar, twitter och för all del instagram med mera. Men främt blogg och twitter. Ofta skriver man ett inlägg utan att få någon respons.

 

Alls. 

 

Även om man skriver om något ledsamt. Inte ens sen om man pratar med, eller träffar någon man känner, och som definitivt har läst inlägget. 

 

Kanske vet man inte vad man ska säga. Kanske har man så mycket själv just nu. Kanske tänker man att man ska säga något men det försvinner sen i glömska när tillfälle fås. Kanske låter det inte lika hemskt i skrift. Kanske vill man inte vara påträngande. Kanske tänker man att personen i fråga tar upp det privat med en om det verkligen är något stort. Kanske känner man att det finns någon annan som är bättre lämpad att prata med den personen om just detta, att man inte står varandra tillräckligt nära.

 

Jag vet med mig att jag antagligen är likadan själv så därför bryr jag mig inte så mycket. Men det är fascinerande när man tänker på det. För några dagar sen så skrev jag ett inlägg på twitter om att jag åter igen hittat en knöl i bröstet. Var det någon som visste om att jag haft en tidigare? Ingen som reagerade över att de isåfall inte visste? Eller reagerade över att jag hittat ytterligare en? Att jag hittat en knöl över huvud taget? Som sagt fascinerande. Den enda som hörde av sig var mitt ex. Mitt ex kontaktade mig på fb samma dag som inlägget dök upp och frågade mig hur allt var. Men han var ju med förra gången det hände, så det kanske ligger något i det. Han gick rakt på sak. Den enda. Om du läser min blogg så vill jag bara säga ett stort tack. Jag ska jobba stenhårt på att bli som du när det gäller såna här saker. Till er andra: jag tycker om er oavsett! (kände att jag behövde lägga in detta).

 

Jag tänkte nu ta tillfället i akt och berätta lite om hur det går till när man hittar en knöl i bröstet, tankarna som snurrar och processen. 

 

Båda gångerna jag har hittat en knöl så har hjärtat dunkat ett extra slag. Nervositeten och oron infinner sig väldigt snabbt efter det trots att man innerst inne är medveten om att det med största sannolikheten är något helt ofarligt. Så fort man kan så ringer man till vårdcentralen och förklarar läget. De tar en knöl i bröstet på största allvar och man får en tid hos en kvinnlig läkare redan samma dag. På vårdcentralen får man först berätta var man har hittat knölen, hur stor den är, när man hittade den och så vidare och sen kollar läkaren själv in läget. Sen säger hon att det säkert inte är någon fara men som rutin så ska hon ordna med en remiss till mammografi och punktering av knölen. Det är med ett enormt lugn hon säger så, och en del av dig är lugn själv för du vet om att det med största sannolikhet inte är något allvarligt. Men en del av dig kan inte slappna av innan du har fått beskedet från mammografin. Det kan ju trots allt vara cancer. 

 

Båda gångerna har jag fått höra att knölen varit liten. Och det är alltid något som lugnar. Och även om jag aldrig gått omkring och nojat mig i någon större utsträckning så finns ändå den lilla oron där som ligger och skaver långt in. Speciellt när man vet om att det ligger cancer i släkten, och även just bröstcancer. 

 

Det tar några dagar innan du får en tid. Men det tar definitivt inte mer än två veckor. Det är ju högprioriterat med en knöl i bröstet. Dagarna mellan läkarbesöket och mammografin är lite som vilka dagar som helst. Men dagen innan mammografin och samma dag infinner sig en klump i magen och lite likgiltighet. Försvarsmekanismerna sätts igång. Oavsett om du innerst inne vet om att det antagligen inte är något allvarligt. Vid denna undersökning görs oftast både mammografi-röntgen och ultraljud och du får veta direkt hur läget är. 

 

Jag var på min mammografi idag och det är för andra gången som jag får höra att det bara är en cysta och alltså ingen fara. Puh. Det är också andra gången jag får beröm för att jag upptäcker detta i så god tid. Så nu har jag fått en tid för punktering av denna cysta. Jag vet ju inte hur processen går till om man får beskedet att det är cancer (och jag hoppas att jag aldrig behöver få reda på det), men när det bara är en cysta så sticker man in en nål i bröstet och tömmer den helt enkelt. Dock kan den fylla sig själv igen och det vet man inte om hur lång tid. 

 

Sist men inte minst, lova mig att ni alltid undersöker era egna bröst! 

 

♥